Försvaret

Sverige: Försvaret som försvann

detsvenskafölrsvaret

Enligt Sveriges överbefälhavare Sverker Göransson kan Sverige om fem år, försvara sig en vecka!? Jizzes, ska vi verkligen ha det på det vansinniga viset? Vi måste ju kunna ge en anfallande makt lite mer motstånd än sporadiska attacker med våra JAS39-Gripen-plan. På 60 och 70-talet hade faktiskt Sverige världens fjärde största flygvapen. Det säger lite om hur nedmonterat det svenska försvaret blivit allt sedan dess. Galenskap, och inget annat!

Ingrid Carlqvist skriver:

För bara ett par decennier sedan var Sverige en stark försvarsmakt. Flygvapnet var ett av världens starkaste, flottan hade dussintals fartyg och ubåtar, och kustartilleriet vaktade kusterna från en mängd hemliga berganläggningar.

Nu, efter ett antal ödesdigra beslut baserade på tron att framtida krig i Europa var uteslutna, är det mesta av försvaret borta och Sverige har i princip inga möjligheter att skydda sig.

Enligt överbefälhavaren Sverker Göransson kan vi — i bästa fall, om fem år — försvara oss på en plats i en vecka.

Sverige är ett stort land, med sina 447 435 kvadratkilometer det femte största i Europa, och har en av Europas längsta kuststräckor (3 200 kilometer) vilket inte är lätt att försvara.

Fyra dagar innan Andra världskriget bröt ut förklarade dåvarande statsministern Per Albin Hansson att ”Sveriges beredskap var god”, men det var en lögn. Den ekonomiska beredskapen må ha varit god, men den militära var usel. Den svenska armén var föråldrad, och försvaret hade nästan halverats under 1920-talet. Sverige hade möjligen klarat några timmars motstånd mot Hitlertyskland.

Genom att förklara sig neutralt (och tillåta Tyskland att använda det svenska järnvägsnätet för att transportera vapen och personal till och från Norge), lyckades Sverige undgå Danmarks och Norges öden som ockuperade av Nazityskland. Under kriget började Sverige rusta upp rejält och 1943 hade man uppnått en aktningsvärd styrka.

Det fiffiga med det svenska försvaret var värnplikten och mobiliseringsförråden. Värnplikten betydde att alla unga män var skyldiga att göra militärtjänst — en tradition som sträcker sig ända tillbaka till vikingatiden då den kallades ledungen, en folklig krigsstyrka till kungens förfogande.

Mobiliseringsförråden var en svensk innovation. I stället för en stående militärstyrka som i andra länder, satsade man på ett försvar som snabbt kunde mobiliseras — med vapen och annan utrustning gömda i hemliga förråd på strategiska platser i skogarna. En del källor anger att förråden var så många som 6 000-8 000. Alla som gjort värnplikten kallades regelbundet in på repetitionsövningar och visste exakt vart de skulle bege sig i händelse av krig. Om en fiende plötsligt anföll Sverige skulle man inom loppet av några timmar få ut hundratusentals stridsberedda soldater, fullt utrustade med vapen.

Detta starka svenska försvar bestod fram till i mitten av 1980-talet. Då fanns över 100 000 soldater i stridande förband — räknade man in lokalförsvarsförband och hemvärnsförband fanns ytterligare 350 000 man att tillgå. Flygvapnet hade över 300 flygplan, flottan hade ett 40-tal krigsfartyg och 12 ubåtar, och kustartilleriet bestod av 28 bataljoner.

16 april 2015 sände Sveriges Television dokumentären ”Vad hände med försvaret?” — en total genomgång av försvaret som försvann. Där säger försvarshistorikern Wilhelm Agrell:

”Sverige hade ett hemförlovat försvar, bemannat av värnpliktiga som kunde kallas in vid behov. Man kunde höja beredskapen och mobilisera i flera steg. Det kunde bli väldigt stort om man drog på för fullt, vilket vi aldrig har gjort.”

Men det var dyrt att hålla igång denna väldiga apparat. Och när Kalla kriget tog slut i samband med Berlinmurens fall 1989 och Sovjetunionens kollaps kort därefter, började kvaliteten på det svenska försvaret sjunka. Varför bry sig? Den ryska björnen hade ju lagt sig till ro.

Då hände det ytterst märkliga att försvarsledningen själv beslöt sig för att ta ”time out”. De högsta militärerna i landet var övertygade om att invasionshotet för evigt var borta, och därmed kunde invasionsförsvaret läggas ner. De övertalade politikerna att en total omvandling av försvaret var det rätta, de ville ta en timeout och om tio år komma tillbaka — modernare och vassare.

I dag har vi facit. Wilhelm Agrell konstaterar: ”Halva omvandlingen gick ju väldigt bra — nämligen nedmonteringen av det gamla …”

En av de stora förespråkarna för omvandlingen var generallöjtnanten i armén Johan Kihl. 1996 blev han var strategichef i högkvarteret, och blev där helt förbluffad när han insåg hur mycket i det svenska försvaret som var omodernt. ”Till exempel”, säger Johan Kihl i dokumentären, ”hade vi 850 000 flugsmällare i förråden. Vi hade massor med bilar från 1960-talet, lastbilar som bara gått ett par kilometer. Det var inte hållbart, vi måste avveckla det här.”

Men vad skulle man ha i stället? Tankarna och idéerna flödade. Kanske skulle framtidens krig te sig helt annorlunda, kanske var det snabba lättrörliga styrkor man behövde? Som kunde använda sig av det internet alla talade om, tänk om allt gick att bara koppla ihop?

1994 talade Johan Kihl om hackersplutoner, sensorer som kunde övervaka hela Sverige, obemannade flygplan eller ballonger som kunde rapportera om allt som rörde sig.

Mer på Gatestone Institute

 

Annonser