Flyktingkrisen

Frankrike i fritt fall

eifeltornetfrankrike

Frankrike! Eifeltornet, Triumfbågen och en gång omtalat som det mest kyrkotäta landet i Europa. Det var då det, för så är det inte längre! Utan de södra delarna av Frankrike, runt Marseilles i huvudsak, räknas idag som det område som är det mest moskétäta området i hela Europa. Macron har ju inlett sin tid som Frankrikes högsta boss på ett verkligen Europafientligt sätt, alltså ett dåraktigt vis, vad annars? Totalidiotismen den har nog blivit ett luftburet virus verkar det som. Det man tänker på idag om man pratar om Frankrike det är ju sådant som De Gula Västarna, ett brutalt polisvåld, organiserade och enorma bilbränder, ghettofierade förorter, en abnorm islamisering och liknande. Inga trevligheter direkt. Jag var i Paris 2016 och det kan jag upplysa alla om, att det var min sista gång som jag besökte Paris och Frankrike. Hade inte varit där på många år, men det jag minns av dåtidens Frankrike och Paris, ja det finns inte kvar utan det är flyktingläger mitt inne i Paris, en enorm lukt av sopor och migranter överallt. Tack, men nej tack. – Merci! 

Guy Milliere skriver:

Strasbourg, Frankrike. Julmarknad. 11 december, 20.00. En man som skriker ”Allahu Akbar” (”Allah är störst”) skjuter mot förbipasserande och skadar sedan flera med kniv. Han mördar tre personer på fläcken och skadar ett tiotal andra, en del av dem allvarligt. Två ska senare dö av sina skador. Mördaren kommer undan. Två dagar senare skjuter polisen honom till döds.

Han var känd för polisen. När medlemmar i generaldirektoratet för intern säkerhet och några poliser kom till hans hem några timmar tidigare hade han flytt. Trots att de visste att han var en beväpnad och farlig islamist som var redo att agera, och att julmarknader hade varit – och kunde bli – troliga mål, så fanns det inga vakter på plats.

Faktum är att mördaren, Cherif Chekatt, borde ha hållits borta från gatorna. Han var 29 år gammal, hans namn stod på listan över personer som anmälts för terroristradikalisering (FSPRT), och han hade redan blivit dömd för brott 27 gånger. Icke desto mindre strövade han fritt, utan polisbevakning.

Hans fall påminner om många jihadistiska terrorister i Frankrike under det senaste årtiondet. Bland de andra finner vi Mohamed Merah, som mördade två judiska barn i Toulouse år 2012, Cherif och Said Kouachi, som mördade större delen av personalen på satirtidningen Charlie Hebdo år 2015, och Amedy Coulibaly, som mördade flera personer i en kosherbutik några dagar senare.

De på varandra följande regeringarna har inte gjort något överhuvudtaget för att lösa situationen. Istället har de framfört tal och skickat ut soldater på gatorna. ”Unga fransmän måste vänja sig vid att leva under hot om attacker”, sa den dåvarande premiärministern Manuel Valls år 2015. Två år senare, precis innan den första ronden av presidentvalet, använde Emmanuel Macron, som fortfarande var en kandidat, nästan samma ord. Terorrismen, sa han, är ”oförutsägbar” och kommer att utgöra ett ”hot som kommer bli en del av vardagen för fransmännen under kommande år.”

De franska lagarna är extremt slapphänta. Inte ens seriemördare och terrorister får långa fängelsestraff. De flesta fängelser har blivit rekryteringsstationer för jihadister. För närvarande är 600 no-go-zoner under imamernas och de muslimska gängens kontroll. Islamisterna, som tydligen är ”redo att agera” är tusentals. Polisen har helt enkelt varken personal eller materiella resurser för att bevaka dem alla.

De enda politiska ledarna som har föreslagit strängare lagar mot terrorism, eller som har sagt att exceptionella åtgärder måste vidtas – såsom bredare användningsområden för elektroniska fotbojor – för att motarbeta de ökade hoten, kommer från parter som anses som ”högerextrema”. Mainstreammedierna har omedelbart stämplat dessa ledare som ”extremister” och deras förslag har avfärdats.

Macron och hans regering fortsätter sin olyckliga tradition med att ge vika för politisk korrekthet. Det verkar som att de föredrar att blidka extremister hellre än att konfrontera dem.

Dessa politiker är otvivelaktigt medvetna om att ytterligare kravaller skulle kunna äga rum. År 2016 talade chefen för det franska generaldirektoratet för intern säkerhet, Patrick Calvar, om en hög risk för ”sammanstötningar mellan samhällen”, kanske till och med inbördeskrig.

Dessa tjänstemän förstår uppenbarligen att terroristerna ägnar sig åt ett långdraget krig och att det kommer bli svårt att stoppa dem, så de verkar ha gett upp. Dessa tjänstemän är otvivelaktigt medvetna om att allt fler unga franska muslimer radikaliseras. Svaret har dock varit att stärka de muslimska institutionerna i Frankrike.

Trots att dessa tjänstemän också förmodligen ser att muslimsk invandring i Frankrike fortsätter, och att hundratusentals illegala muslimska migranter utgör en allt större risk för säkerheten, så gör de inget för att bryta trenden. Antalet deporteringar ökar, men de är fortfarande sällsynta: något över 26 000 personerdeporterades år 2017. Samtidigt så bor det över 150 000 illegala invandrare i Seine Saint Denis i närheten av Paris. Macron har upprepade gånger sedan han blev president sagt att de som uppmanar honom att utvisa illegala invandrare är ”främlingsfientliga”.

Faktum är att Macron och den nuvarande regeringen har uppmuntrat till mer migration: alla illegala invandrare i Frankrike ska få ekonomisk hjälp om de ber om det, samt gratis sjukvård; och de löper minimal risk för att bli deporterade.

Varje år utfärdas över 200 000 uppehållstillstånd (262 000 år 2017), bland annat till illegala invandrare. Många har inga yrkesmässiga färdigheter, en del får minimumlön utbetald i flera decennier som betalas ut till vem som helst med svårigheter.

Socialbidrag för migranter, lagliga eller ej, belastar det allt dyrare välfärdssystemet. Frankrike är idag det högst taxerade landet i västvärlden: obligatorisk taxering utgör över 45 % av landets BNP. Arbetslösheten ligger högt på 9,1 %. Lönerna är typiskt sett både låga och stagnerande. En lärare på en kommunal skola har en ingångslön på 1 794 euro per månad (18 344 kronor). En polis som arbetat i tjänsten i ett år tjänar ännu mindre: 1 666 euro per månad (17 035 kronor).

Macron lovade när han valdes till president att han skulle öka tillväxten och förbättra köpkraften. För att uppmuntra stora och multinationella bolag att investera i Frankrike sänkte han deras skatter och strök en förmögenhetsskatt. Eftersom han uppenbarligen inte ville öka det franska budgetunderskottet (2,6 % år 2017) så införde han nya skatter och höjde några av de skatter som betalas av hela befolkningen, inklusive bränsleskatt.

Det var i detta sammanhang som de ”gula västarna, som har skapat kravaller i hela Frankrike under åtta helger, uppstod. De har lovat att fortsätta demonstrera.

De nya skatterna, plus höjningen av existerande skatter, har försatt många i svåra ekonomiska situationer. Många såg också reduceringen av skatter för stora företag tillsammans med upphävningen av förmögenhetsskatt för de rika som skamlig och orättvis. De ser klart och tydligt att en brist på säkerhet sprider sig, att invandringen exploderar och att regeringen inte kan erbjuda tillräckligt stark lag och ordning.

Macrons anmärkningar, såsom ett jämförande av ”de som är framgångsrika och de som är ingenting” – eller hans övertygelse om att ”en entreprenörs liv är mycket svårare än en anställds” – gjorde att han verkade som en arrogant uppkomling som föraktar de fattiga och inte vet något om deras problem. Några av hans yttranden – såsom ”det finns ingen fransk kultur” eller att fransmännen är Gallier: ”motvilliga att förändra” – fick många att tro att han inte ens hyste någon respekt för fransmännen eller för Frankrike.

Uppkomsten av hastighetsmätare på vägarna och sänkningen av hastighetsgränsen till 80 km/h, förutom på motorvägar, samt en märkbar ökning av fortkörningsböter som resultat, gjorde inte heller något för att öka förtroendet för honom.

Till slut orsakade en ytterligare höjning av bränsleskatter en revolt som än idag inte har stannat av.

Vid den första protesten av de ”gula västarna” som ägde rum den 17 novembersamlades hundratusentals personer över hela landet och hade stöd av över 80 % av befolkningen.

Istället för att reagera snabbt och säga att han förstod svårigheterna hos miljontals fransmän så väntade Macron 10 dagar tills en andra demonstration, större än den första, ägde rum innan han svarade. Då framförde han ett tal som fokuserade på miljön och på att betona att bränsleskatterna var nödvändiga för att bekämpa ”klimatförändringarna”.

Hans ord verkade helt sakna anknytning till den ekonomiska oron bland allmänheten.

Fyra dagar senare, den 1 december, drog en tredje demonstration ännu större publik än den andra. Demonstranterna viftade med franska flaggor och sjöng nationalsången. Deltagare som talade med tv-kanaler sa att Macron hade gjort narr av dem och påminde honom om hans löften. De krävde hans avgång, nyval och en återkomst av folkets suveränitet.

Gäng från förorterna plundrade butiker och förstörde egendom. Polisen var särskilt brutal mot demonstranterna, men kunde inte hindra plundrandet eller förstörelsen.

Macron sa ingenting.

Den 8 december, på dagen för den fjärde demonstrationen, var Paris i stort sett under belägringBepansrade fordon skickades ut längs huvudgatorna. Tusentals poliser spärrade av kvarteret där presidentens bostad, Élysée Palace, ligger. En helikopter väntade på Élysée Palaces innergård, utifall att Macron skulle behöva evakueras. Plundringen och förstörelsen återupptogs.

När Macron till slut bestämde sig för att säga något, den 10 december, så meddelade han om en liten ökning i minimumlönen och avskaffandet av vissa skatter. Han lovade att öppna upp för en ”nationell debatt” och förklarade behovet av att granska reglerna för invandring. Men medan Macron talade befann sig ett av hans sändebud i Marocko å Frankrikes vägnar för att skriva under FN:s globala pakt för säker, strukturerad och reglerad migration, som definierar invandring som ”gynnsam” för värdländerna. Under denna lovar de undertecknade staterna att ”stärka migrantinkluderande tjänstleveranssystem”. Dagen därpå ägde attacken vid en julmarknad i Strasbourg rum, i vilken fem personer mördades.

Allmänhetens ilska avtog inte. De ”gula västarna” som talade på tv under de påföljande dagarna sade att Macron uppenbarligen inte hade vidtagit den åtgärdsom sagts. De menade att prat om granskning av regler för invandring samtidigt som man skrev under den globala migrationspakten – utan att ha allmänhetens åsikter i åtanke – visade att Macron var en lögnare.

En grupp pensionerade generaler publicerade ett öppet brev och menade att ett signerande av den globala migrationspakten var ännu ett steg närmre ”överlåtelsen av nationell suveränitet”, och noterade att ”80 % av den franska befolkningen anser att invandringen måste stoppas eller regleras kraftigt.”

”Genom att ensam bestämma dig för att skriva under pakten”, skrev generalerna, ”så är du skyldig till förnekande av demokrati, till och med landsförräderi, mot nationen”.

Försvarsministern Florence Parly sade att generalernas brev var ”oacceptabelt och ovärdigt”, men sade inte emot argumenten som lagts fram. Återigen sa Macron ingenting.

Den 22 december, när ”gula västarnas” femte demonstration ägde rum så verkade deras ilska ännu mer intensiv, trots att antalet demonstranter var färre. Uppmaningar om Macrons avgång kom från alla håll. En docka som skulle representera Macron blev symboliskt halshuggen av en låtsasgiljotin. En skulptur som representerade en gul hand, som i SOS Racisms logotyp, den äldsta organisationen mot ”rasism” och ”islamofobi” i Frankrike, brändes.

Antisemiterna tog tillfället i akt och uttryckte sina vanliga åsikter, men dessa var marginella. Benjamin Griveaux, regeringens talesperson, använde dock deras kommentarer för att attackera de ”gula västarna”. Han publicerade ett twitterinlägg om att de ”gula västarna” var ”fega, rasistiska och antisemitiska”, och den typ som iscensätter kupper. Tidigare hade han sagt att vad som än händer så kommer Macron inte ”ändra kurs”.

Macron verkar hoppas att utmattningen kommer att få de ”gula västarna” att ge upp, men än finns det inga tecken på det. Tvärtom verkar de fast beslutna att störta honom. De som är med i tv säger att de är fast beslutna att kämpa ”ända in i slutet”. Den ekonomiska skadan är ansenlig; de första uppskattningarna låg på hundratals miljoner euro.

”Macron och hans team”, skrev Ivan Rioufol, kolumnist på Le Figaro, nyligen, ”har fel om de tror att man är på det torra om mobiliseringen minskar under julens vapenvila.”

Författaren Éric Zemmour beskrev revolten som ett resultat av ”förtvivlan bland folket som känner sig förnedrat, bortglömt, fråntaget sitt eget land genom beslut av en föraktfull kast”. Han drog slutsatsen att Macron har förlorat all legitimitet och att hans presidentskap är over.

Radiokommentatorn Jean-Michel Aphatie sa att presidenten och regeringen ”hänger löst” och att brevet som publicerades av generalerna är ett starkt tecken på att de franska institutionerna är djupt skakade. ”Om polisen fallerar”, underströk han, ”så kan Frankrike snabbt försättas i kaos”.

Den 20 december, två dagar innan den femte demonstrationen med de ”gula västarna” så organiserade ett antal poliser en protest framför Élysée Palace. Vicepresidenten för en organisation som består av poliser sade att många medlemmar i kåren är utmattade, sympatiserar med revolten och är redo att gå med i den.

Dagen därpå höjde regeringen polisernas löner och betalade ut miljoner för övertid – betalningar som varit uteblivna i flera månader.

”Myndigheterna är väldigt oroliga för att polisen skulle kunna vända sig emot dem”, kommenterade journalisten Jean-Michel Aphatie. ”Det är svårt att föreställa sig. Det är där vi är i Frankrike idag.”

Mer på Gatestone Institute

Annonser