Brott

Podcast: Flickorna som följde Charles Manson – Vackra men vidriga monster

Charlesmanson

Bild: Charles Milles Maddox Manson – Ledare för Manson Family.

”” Vad är det som får prydliga medelklasstjejer att söka sig till sekter och utföra mord i den nya gemenskapens namn? Annina Rabe dyker tillsammans med boken Flickorna ner i sin egen ungdoms besatthet. Sommaren 1969 är för alltid inskriven i den amerikanska Hollywoodmytologin. Det var i augusti det året som ett antal bestialiska ritualmord utfördes i några flotta villor bland kullarna. Det mest kända offret var Sharon Tate, ung skådespelerska som var gift med regissören Roman Polanski och gravid i åttonde månaden. Detaljerna kring morden är så förfärliga att jag inte ska redogöra för dem här. Den som ändå vill veta har ett otal böcker, filmer och sajter att välja mellan. Det mest spektakulära är ändå det som föregick morden och det långa efterspel de fick. Morden på Sharon Tate och hennes vänner, och kvällen efter på det förmögna äldre paret Leno och Rosemary LaBianca, utfördes av ett antal unga kvinnor och en man. De agerade på uppdrag av en sektledare; en manipulativ småkriminell hallick och misslyckad musiker vid namn Charles Manson. Kring Manson hade samlats en stor grupp med framför allt unga tjejer, en del inte mer än 13-14 år gamla. De begick brott för honom, tillfredsställde hans och hans kompisars sexuella krav, födde hans barn och trodde blint på hans budskap om en framtida apokalyps. Förstärkt av diverse sinnesutvidgade droger odlade Familjen, som de kallade sig, en paranoid livshållning som omtolkade hippieerans förvirrade kärleksbudskap till något som var dess raka motsats. Mer än 45 år senare lever intresset för Mansonsekten kvar; på senare tid har den varit mer aktuell än på länge. Förra året sände den kända podcasten ”You must remember this” en serie i tolv delar där Mansonfamiljen avhandlades in i minsta detalj. Och en av detta års mest förhandshajpade romandebuter, amerikanska Emma Clines ”Flickorna” som utkommer i dagarna, sägs vara ”inspirerad” av Mansonfamiljen. Men den som kan sin Mansonhistoria kan bocka av detalj efter detalj som är identisk med originalhistorien. Några omständigheter och fakta är ändrade, annars följer berättelsen originalet. ”Flickornas” huvudperson heter Evie Boyd. 1969 är hon fjorton år gammal och bor i ett splittrat medelklasshem i Los Angeles. Materiellt går det ingen nöd på henne, men relationen till föräldrar och vänner är mindre bra. Hon är frustrerad till bristningsgränsen i en växande och längtande kropp, och när hon en dag ser en grupp smutsiga och långhåriga tjejer på en parkeringsplats dras hon nästan omedelbart till dem. Snart får hon följa med till den gamla ranch där tjejerna bor och möta deras ledare, den karismatiske Russell. Det är med förväntan och viss bävan jag läser den här boken. Under många år, från sena tonåren och framåt, var jag på gränsen till osunt intresserad av Mansonfamiljen. Jag läste allt om dem jag kom över, mitt specialarbete på gymnasiet handlade om dem. Delvis var det förstås en morbid läggning som drog mig till ämnet, parat med en vurm för den mörkare delen av Hollywoodmytologin, väckt av Kenneth Angers kultklassiker Hollywood Babylon. Men det var inte bara det. Framför allt var det kvinnorna. Det var något så hisnande med de där kvinnorna, som var i min egen ålder och gjorde sådana fruktansvärda saker. Det var avskräckande men på något obehagligt sätt också lite lockande; som om de hade hittat ett utlopp för sin vrede som jag själv inte hade lyckats med. Känslan var svindlande – att gå in i den var som att titta ner i en brunn utan botten – både skrämmande och härligt på samma gång. När jag läser Flickorna ser jag att Emma Cline har umgåtts med samma känslor. Trots att berättelsen till stora delar handlar om våld, övergrepp och underkastelse kan hon inte låta bli att också göra den romantisk och rentav vacker. Hon smiter undan den moraliska brännpunkten genom att befria sin huvudperson från att delta i morden. Hennes bok är snarast ett försvarstal för alla världens kärlekstörstande småtjejer, som inte önskar något annat än att få överlämna sig till någon som kan befria dem från dem själva. Att slippa sig själv, att bara ge upp. Kanske var det helt enkelt den längtan som drev mängder av unga kvinnor rakt in i armarna på Charles Manson på sextiotalet, eller som fick barnflickan i Knutby att många år senare avfyra dödande skott på order av någon annan. Kanske var det också den möjligheten jag innerst inne umgicks med när jag läste allt om Mansongruppen i min ungdom. Jag menar nu inte att jag tyckte att det lät lockande att bli massmördare och överlämna mig till en sekt. Men jag undrade om det fanns någonting i mig som påminde om dem. En annan författare som skildrat den där längtan efter kapitulation är Inger Edelfeldt. Hennes roman ”Den täta elden” handlar om ännu en ung kvinna, Petra, som lever ett tröstlöst liv i en klaustrofobiskt stökig lägenhet. Hon möter en avlägsen vän, en kvinna som bjuder med henne till det kollektiv där hon lever med några andra kvinnor och en karismatisk man. Ganska snart blir det uppenbart att den lilla sekten i likhet med Mansongruppen förbereder sig på en kommande apokalyps. Edelfeldts roman är mer psykologiskt finmejslad än Clines, men i stort berättar de samma historia: den om driften att bli någon annan, att slippa de förväntningar och krav som själva livet ställer på en. Så stark är denna längtan, att kvinnorna gladeligen byter ut de förhatliga kraven mot andra, betydligt mer orimliga krav. Romanen ”Flickorna” för mig tillbaka till 1982, en olycklig period som jag tillbringade i Los Angeles. Det var där jag kom över ”The Family” av Ed Sanders, en av de första böckerna om Mansongruppen. Det blev början till en mångårig besatthet som jag nog ännu inte riktigt kommit över. Den tränger sig på under min läsning av Flickorna. Jag blir omotiverat irriterad när jag tycker att Cline har feltolkat vissa av personerna – givetvis vet jag exakt vilken karaktär som är baserad på vilken person. Jag googlar och hamnar på den ena spekulativa sajten efter den andra. Jag gräver fram Beatles ”White Album”, som var soundtracket till hela historien – Charles Manson trodde att skivan talade direkt till honom och hans följare, att låtar som Helter Skelter, Blackbird och Sexy Sadie berättade om familjen och vittnade om den kommande apokalypsen. Kvinnorna som drogs till Charles Manson må ha varit trasiga inombords, men de var övervägande präktiga medelklassflickor, precis som jag själv. Susan Atkins, Patricia Krenwinkel, Leslie van Houten – jag minns varenda bild på dem, hur de trotsigt leende och utan synbar ånger, iförda korta klänningar vandrade in i rättegångssalen. Vidriga och vackra monster, som i mitt tonåriga flickjag födde den oroande tanken: Kunde det här ha varit jag? Finns dessa mörka krafter också i mig? Att Mansonfamiljen fortsätter att fascinera så många år senare tyder på att det finns många därute som undrar. ””

Text: Annina Rabe, litteraturkritiker

 

Manson ledde en sekt i California USA, och sekten gick under namnet Manson Family – Familjen. Han föddes 1934 och dog i Bakersfield Californien 2017, 83-år gammal. Han dog i sviterna efter cancer.

Manson var far till tre barn. Manson menade att ett kommande raskrig, mellan vita och svarta, var på inkommande och han kallade det för – Helter Skelter.

Manson dömdes först till döden för anstiftan till mord, men i samma veva tog Californien bort dödsstraffet så han kom undan med livstids fängelse.

Han formade sin sekt – Familjen, i slutet av 60-talet. Hans sektmedlemmar i familjen mördade nio personer på, som man säger, order av Charles Manson.

Han mördade sålunda ingen själv. Morden skedde på fyra olika platser i Californien i juli och augusti 1969. Innan familjen bildades drog arbetslösa och ex-fängelsekunden Manson runt i Californien.

Han hade vid den tiden spenderat halva sitt liv inlåst på olika instutitioner. Före morden var han en sk. singer-songwriter i Los Angeles.

Han ansåg att mord och mördandet skulle underlätta Helter Skelter som var hans idé om ett apokalyptiskt raskrig. Beach Boys gjorde en inspelning av Mansons ”Cease to Exist”, under namnet – ”Never Learn Not to Love”.

Den släpptes som en b-singel 1968 fast utan kredition till Charles Manson. Direkt efter morden och rättegångarna så släpptes –  Recordings of songs written and performed by Manson. En av alstren var – Lie: The Love and Terror Cult. 

En del artister har genom åren spelat och uppfört en del av Mansons musik. Manson spenderade den mesta av fängelsetiden på –  California State Prison i Corcoran.

200px-Charles-mansonbookingphoto_(enlarged)_1971_(cropped)

Bild: Ett sk. ”mugshot”, förbrytarfoto, föreställande en ung Charles Manson

Han flyttade efter några av sina tidiga vändor i fängelse till San Fransisco och flyttade in i en lägenhet i Berkeley.

I fängelset hade han lärt sig att spela ”steel guitar” av bankrånaren Alvin Karpis. En av de första kvinnorna, som skulle bli en del av familjen, det var – Mary_Brunner.

Snart så bodde det arton kvinnor, föjare, hemma i Mary Brunners lägenhet där själva grunden till Familjen formades.

Han kallade sig, och såg sig själv vid denna tidpunkt, som en guru som höll till i – Haight-Ashbury distriktet i San Fransisco.

Det som pågick här var alltså själva starten av – Manson Family.

Det mest blodtörstiga och berömda mordet, det var mordet på Sharon Tate, gift med  Hollywoodregissören och filmskaparen – Roman Polanski.

sharontate

Bild: Den vackra skådespelerskan Sharon Tate, gift med regissören Roman Polanski

Hon blev det mest kända offret och mördades 9:e augusti 1969. På order av Charles Manson.

romanpolanski

Bild: Hollywoodregissören och filmskaparen Roman Polanski, vid tiden för mordet gift med Sharon Tate

Vid tidpunkten för mordet var Sharon Tate gravid. Fyra andra personer mördades också i Polanskis villa i Hollywood.

Charles Manson var komplett galen men hade karisma och med manipulation så fick han framgång och man kan se honom som urtypen av en kultledare. Att vissa artister genom åren ”svängt sig” med material skrivet av Manson, ja det är egentligen vidrigt. Beatles låt Helter Skelter fick som sagt stå som namn på Mansons apokalyptiska vision om ett kommande raskrig mellan vita och svarta. Guns ‘n’ Roses har också varit ”färgade” av Manson, då de var i närheten av att spela in en av hans låtar, men det blev tursamt aldrig så.

Wikipedia

Charles Manson – The True Story

Annonser

1 svar »