Musik

Tänker tillbaka i livet – vad det verkligen värt det?

Ibland sjunker jag ner in i en slags dimma och minnen från den gamla goda tiden passerar revy på näthinnan då jag blundar. I slutet av 80-talet och i början av 90-talet var man verkligen kung i baren varje fredag och lördag, och söndag och måndag och tisdag och onsdag osv. Ja ni förstår nog.

Man var ju kungen och inget kunde hota en eller sätta en på plats. Det var fester sju dagar i veckan och man var ju tvungen att gå på alla, gud bevars om man missade en fest, då fick man höra snacket om hur enormt trevligt och upphetsande det varit.

Man blev vansinnig av det, så därför kunde man inte missa en helkväll med förfest hos bästa polaren, för att sen glida ut och in i en taxi på väg mot någon av Malmös många pubar belägna runt Möllevångstorget eller runt Lilla Torg, lite längre ner i stan.

Det var inte mycket bråk och slagsmål på den tiden, det hände väl någon gång men vi var oftast ganska många, typ 20-30 personer så inte många hoppade på oss eller satte igång rena rallarslagsmålen, som faktiskt hände någon enstaka gång.

Vi delade samma intressen allihopa och musiken var en stor del av mitt liv på den tiden, ja vilket den är fortfarande. Låten i videon av helloween gick varm på festerna och jag var ihop meden massa andra på en spelning med dem på Pumpehuset i Köpenhamn men det var föga upphetsande och i mångt och mycket en verkligen kass spelning.

Det som gällde för oss på den tiden det var hårdrocken eller Heavy Metal, och inget annat. I mitten av 80-talet då Slayer släppt sin Reign in Blood, ja då gled det in på mer och mer brutal metal sk. thrashmetal och favoriter från den tiden var ju Metallica, Slayer, Megadeth, Anthrax, Destruction, Venom och danska Mercyful Fate med King Diamond som frontman.

Ett band som jag fortfarande och ganska ofta spelar. Jag såg King Diamond live i Köpenhamn 1990, med svenska Mikkey Dee på trummor, och det var en upplevelse jag aldrig glömmer. Vi åkte ofta till Danmark och gick på konserter, och jag var även ett par gånger på Roskildefestivalen. Det mest minnesvärda från den festivalen var 1992 då huvudattraktionen var Nirvana.

Och Danmark hade precis tagit EM-guld i Fotbolls-EM så det flödade av gratisöl och gratisvin och rök ifrån mångas pipor men dock ej från min. I själva verket så jag aldrig ens ägt en pipa. Så haschet var alltså inget för mig. Men satan i gatan vad det röktes på de olika festivalerna på den tiden, helt otroligt alltså.

Come To The Sabbath med danska gruppen Mercyful fate, och från deras absoluta mästerverk – Don’t Break The Oath. Sataniskt, elakt, brutalt och helt jävla enastående alltså! Jag har sett, som nyss sades, Nirvana med 87000 andra i Roskilde, AC/DC på stora arenor, likadant med Metallica. Men trots detta så är den där spelningen på lilla SAGA i Köpenhamn med King Diamond bland det festaste och bästa i konsertväg för mig. Det var en sådan djävulsk upplevelse, och även där låg röken tung över åskådarna.

Jag såg Kiss 1997 i Köpenhamn ihop med 65000 andra fans och det var mäktigt men det går inte att få den där goa feelingen som man får på mindre klubbar. Van Halen 1984 på Råsunda  var bra och de spelade på den första Monsters Of Rock tillsammans med AC/DC och Mötley Crue.

Det var en saftig upplevelse och mycket bra förutom sångaren i Mötley Crue, Vince Niel, som lät som en våldtagen bergsget. Usch, men de var coola ändå!

Van Halen med sitt signum just gällande feta gitarriff – Ain’t Talking About Love, som gjorde att publiken p Råsunda exploderade och det var ett gott minne att ha varit på den spelningen.

De spelade naturligtvis Jump också vilket fick det att explodera ännu jävligare och lyckan var total. Några pilsner hade det glidit nerför strupe innan konserten, så man var på gott konserthumör. Eddie Van Halen inledde naturligtvis med sin Euruption, en låt man höll på i ett halvår för att ”sätta” på guran. Lyckan var stor när man satt det solot, och det var verkligen förbannat invecklat.

Iron Maiden har jag sett tre gånger, och första gången var 1987 i Malmö ishall, och med WASP som förband. Maiden hade en sjuk Dickinson på sång, och på det hela taget så var det en ganska medioker spelning, WASP däremot var mycket bra. Och de kastade ut blodigt kött ut i publiken, hahaha lite oklart varför!

Goa tider var det helt enkelt alltså, sen såg jag ju Iron Maiden i London 1996 på Hammersmith Odeon, och det var superbt och en spelning att minnas. Och i år så såg jag då alltså Iron Maiden för tredje gången och det på Sweden Rock Festival.

Mycket bra spelning. Sen har man varit på en del märkliga konserter, en gång i Köpenhamn, på Christiania till och med, där holländska musik-kollektivet och performance art-gänget – Rockbitch.

De uppträdda fem tjejer på scen helt nakna, och jag ska inte gå in på detaljerna men det är det sjukaste jag sett i musikväg. Herregud, det var nästan så att man stod och rodnade. Hahaha, jizzes alltså.

Motörhead, ja ihop med Megadeth då, de är det band som jag sett flest gånger och jag tror jag sett Motörhead 7-8 gånger. Och de var alltid suveräna och de körde sitt race, och jizzes så jävla högt de spelade, så det ringde i öronen i en vecka efteråt!

Sådär ja, det var en liten vandring i hårdrocksdimman och genom Heavy Metal världen. Så ha nu en fin fredag, för det ska jag ha! Och som svar på inläggets titel, – ja det var det!!

M.S

Annonser